Here it goes!
Jag saknar känslan av gemenskap, allt är så ytligt på nåt sätt! Som att man träffar nån man brukade umgås med, man byter ett par artighetsfraser, som alltid avslutas med "vi borde hitta på nåt". Det blir aldrig så. Jag kanske inte försöker skapa en gemenskap heller, jag kanske väntar på att den ska komma till mig. Men det gör den inte.
Nånstans mitt i allt annat så lyckas ni alltid glömma bort mig, glömma att jag existerar, tills ni antingen försökt ringa alla andra ni kan komma på först och alla är upptagna, eller tills ni är fulla. Det är tydligen så himla lätt att ringa till mig när man är full, men om man är nykter och har skittråkigt så kan man ändå inte ringa mig och fråga om jag vill hitta på nåt. (Missförstå mig inte här, de där fyllesamtalen är nästan alltid jäkligt roliga, men bara nån gång ibland kan väl folk kanske höra av sig ändå, utan att vara aspackad?) Jag har inte druckit alkohol på väldigt länge, det ger mig inget längre, men det betyder inte att jag hellre sitter hemma och stirrar in i väggen, än att gå på fest, ta en öl och umgås med folk.
Jag känner mig bara mer isolerad, jag skulle bli glad om nån bara smsade eller ringde mig sådär spontant och ville hitta på nåt, men det är uppenbart att så länge man har andra kompisar så är jag inte så viktig. "Jag får se om det blir nån tid över, i så fall kan vi fika, annars ses vi en annan gång!" Det är så det brukar låta.. "Om det blir nån tid över" (direkt översatt: "jag ska träffa alla andra och göra saker jag vill först, och om jag hinner efter det så ses vi!")! "Jag har inte haft tid" är också en sjukt bra sak att skylla på, som om tiden plötsligt tagit slut! Hur definierar man då att man inte haft tid? Ni är alltså så pass upptagna att ni inte ens har tid att skicka ett sms och fråga hur det är? Fast ni har tid att klaga över att ni aldrig gör nåt, och har så tråkigt? Jättekonstigt begrepp det där med tid. "Men du får ha mer framförhållning, fråga om några ska hitta på nåt i helgen, och om du får komma!" Jaha, så man kan inte fråga mig om jag vill komma över för att man vill ha mig där? Jag ska alltså behöva tjata för att få någon gemenskap? Jag gjorde det ett tag, hörde av mig till folk, men jag tröttnade när jag inte fick något som helst gensvar. Jag har tröttnat ännu mer nu, för det är inte bara några jag skulle behöva tjata på i så fall, snart känns det som att jag skulle behöva tjata på alla, för om inte jag skulle höra av mig, så skulle inte ni göra det heller. Om jag skulle ligga och dö här imorgon så skulle ni inte ens märka att jag försvunnit (förren nästa gång ni är fulla och försöker ringa).
Jag blir mer ensam för varje dag som går, blir mer osäker på om jag verkligen är såå motbjundande att det är jobbigt att umgås med mig?
"Och så skriver man om det i bloggen, då får folk plötsligt dåligt samvete! Och då måste man såklart höra av sig, och vilja hitta på nåt! Det är inte så att man tänkte hitta på nåt med mig för att man vill, utan för att man fick så dåligt samvete att man känner att man måste!" Så skrev jag i ett annat inlägg i den andra bloggen för ett tag sen, och det är verkligen så. För om jag inte påpekar att ni skiter i mig, så skulle ni fortfarande inte märka att jag fanns. Ni läser min blogg, kommenterar ibland, men jag undrar hur lång tid det tar innan ni glömmer vad ni har läst? Tills det kommer ett sånt här inlägg, det glömmer ni inte, för då har jag plötsligt vänt mig till det som sitter på insidan, till samvetet, och inte bara skrivit ett vanligt ytligt skit-inlägg. Well, nu har ni fått ett sånt här inlägg att fundera på i alla fall. Nästa gång återgår jag till de ytliga skit-inläggen.
Aha, nu förstår jag vad du menade :) Jag får skylla på min förkylning (som vanligt :) ).
Nu när jag läst det här känner jag igen det. Många gör så här, och jag fattar inte varför. Tror alla att man är tråkig eller vad är meningen? Och ofta har man fungerat som en "reserv" för dem. Alltså att de kan höra av sig de få gånger de inte har nåt att göra, när de inte träffar nån annan och har tråkigt. Då blir man en reserv. Men de skulle aldrig komma på tanken att höra av sig annars. Jag har heller ingen aning om varför kompisar aldrig hör av sig och frågar om man vill hänga med, eller komma över och se en film, eller fika. Det är faktiskt som att man inte är välkommen. Och när man själv frågar dem säger dem att de har fullt upp, att de ska jobba eller har annat planerat. Alltid. Sen det där att man säger "vi får hitta på nåt" känns bara som en ursäkt man säger, för att man vet att man aldrig träffas och för att inte verka dålig eller nåt sånt. Nu vet ju inte jag hur det är för din del, om det inträffat nåt "alldeles hemskt" nån gång :p :) Men för min del har jag aldrig fattat varför det ska vara så här.
Ramlade in här av en slump. Tycker du beskriver känslan av att vara ett andrahands-val väldigt bra.
Det enklaste jag skulle kunna skriva är, att du antagligen förtjänar bättre vänner än de såkallade vänner du har nu. Och visst är det så, men det hjälper inte att jag skriver det, eftersom situationen redan är som den är.
Jag har ungefär samma problem, jag passar när någon vill festa eller är på lyset. I nyktert tillstånd är telefonen i princip stendöd. Jag har funderat mycket på det, hur det kommer sig att de som kallar sig vänner, inte lyfter ett finger för att visa det. Jag kommer inte fram till nånting bra, utan resonerar som så, att är det de enda gångerna som duger, när det är kalas, då får det va!
Jag strävar hellre efter äkta vänskap, än ytlig, som ändå bara gör mer skada än nytta.
Kram till dej!
Hmm, känner igen det där,tråkigt när det blir så.Och sen blir samma personer sura för man själv inte hör av sig, ja men så konstigt då..
Nåja,en pysselkväll i helgen? kram
Ibland känns det som att man behöver skaffa lite nya vänner, men det är ju för sjutton inte heller så lätt. Jag menar, var hittar man det? Inte så lätt när man inte är med nånstans. Jag minns när jag var yngre. Kompiar bestämde att de skulle vara med nån annan kompis, och de frågade inte oss andra om vi ville vara med. Men sen när det råkade bli inställt, då passade det att komma. Snacka om reserv, eller vad? Och jag har ju aldrig fattat exakt vad det är som gör en till reserv heller, varför man inte fått vara med. Är man så tråkig, eller vad tror dem egentligen om en?