.

Och ibland är det som om tiden var still

som att han aldrig kom

aldrig gick.

Alltid skulle vara min

vara kvar.

 

Och man vill inte vara här

inte ensam

och inte rädd.

 

Varma läppar mot min panna

vi ses snart igen.

Skrattar

och älskar.

Varandra.

 

Huvudet mot hans bröst

hjärtat slår

han lever.

Andas

och är.

 

Men inte här

inte min

inte kvar.

Inget mer.

 

Så vaknar man

längtar

och saknar.

Öppnar ögonen
Och tänker.
Inget mer. 

Det är över
förbi.
Det finns inget kvar
det
är 

Inget mer.   



(Men ändå finns han överallt, så nära, men jag når inte, räcker inte till. För lagom pytteliten. Och hans fingrar mot min hud huvudet snurrar hjärtat slår så hårt det går aldrig över det går aldrig över och det gör så ont.)