För att du vet?
Och ibland är det som om tiden var still
som att han aldrig kom
aldrig gick.
Alltid skulle vara min
vara kvar.
Och man vill inte vara här
inte ensam
och inte rädd.
Varma läppar mot min panna
vi ses snart igen.
Skrattar
och älskar.
Varandra.
Huvudet mot hans bröst
hjärtat slår
han lever.
Andas
och är.
Men inte här
inte min
inte kvar.
Inget mer.
Så vaknar man
längtar
och saknar.
Öppnar ögonenOch tänker.
Inget mer.
Det är över
förbi.
Det finns inget kvar
det
är
Inget mer.
(Men ändå finns han överallt, så nära, men jag når inte, räcker inte till. För lagom pytteliten. Och hans fingrar mot min hud huvudet snurrar hjärtat slår så hårt det går aldrig över det går aldrig över och det gör så ont.)